Richard Dinter

Filmskolan 2

2012-01-20T13:05:00.004+01:00

Har just sett färdigt A room and a half, en filmfantasi av Andrey Khrzhanovskiy som bygger på Nobelpristagaren Joseph Brodskys liv. En fin och vackert filmad mix av episkt berättande, poesi och animationer.

Uppdatering

2012-01-11T12:37:00.002+01:00

"Vilken vidunderligt tråkig epok vi lever i. Allt det särartade trycks ned, litteraturen dväljs bland deckare, konstnärerna får inte vara dagdrivare och gud är mer död än vad ens Nietzsche skulle ha önskat. LEV OPP, kära medborgare!"

Jag försöker avstå från alla debatter på facebook, vare sig det handlar om ilska mot Bengt Ohlsson eller något annat. Men det händer att jag sparar vissa uppdateringar i huvudet. Som denna av Boel Schenlaer.

En annan historia

2012-01-10T12:40:00.009+01:00

Julen är slut, trettondagsaftonen över, den första snön har lagt sig som en tunn filt över gården när jag och min dotter Sonja tar de första stegen mot ännu en skoltermin. Efter lämning på skolan och fika med min vän Albin kommer jag hem. Det är dags att börja jobba igen så jag sätter mig och skriver ett mejl till en musiker jag stötte ihop med av en ren tillfällighet när jag för några dagar sedan letade efter en akustisk gitarr på Blocket. Jag var i Riga med min hustru och satt på ett lyxigt hotellrum och letade när en annons dök upp som av någon anledning väckte mitt intresse. Det var något i sättet den manliga annonsören skrev. Det kändes personligt på ett sätt som jag sällan ser när jag läser annonser på sajter som Blocket. Efter att ha kollat på bilden av gitarren goooglade jag på mannen. Det visade sig att han är musiker. Jag letade vidare och på Youtube hittade jag flera livespelningar. Jag lyssnade och
tyckte omedelbart om det jag hörde.
Sedan messade jag till honom, skrev att jag var intresserad av gitarren och att jag tyckte om hans låt.
Några dagar senare, hemkommen från Riga, satt jag i hans lägenhet, plinkade på gitarren och frågade om han kanske ville se material från min kommande dokumentärfilm och kanske göra musiken till den.
Han var intresserad och idag har jag skickat honom ett synopsis.
Det är sådana här saker som gör mig lycklig. Om det sedan blir så att Anders som han heter gör musiken till filmen får vi se. Det är en annan historia.

Ps
Och jag köpte hans gitarr.

Filmskola

2011-12-31T08:51:00.003+01:00

Jag går just nu min egen filmskola. Igår såg jag två filmer
Black snow av den kinesiske regissören Xie Fei.
Diary for my children av ungerske regissören Marta Mescaros

Det finns ju ett väldigt, väldigt stort antal filmer som aldrig kommer till Sverige. En del av dom kan man hitta här:

http://www.secondrundvd.com/

Gott nytt år från kultursnobben

2011-12-30T10:51:00.057+01:00

Jag är kultursnobb. Jag vet redan innan den senaste svenska deckarserien på SVT börjar att den kommer att vara urusel .Bara idén att göra ännu en deckarserie är helt fantasilös. Liksom att landets största morgontidning inför seriestarten har ett flera sidor långt reportage om inspelningen. Varför ska jag slösa min tid på de där grejerna när det till exempel finns ett dvd alternativ där man kan vila länge på huvudrollsinnehavaren Alec Guiness ansikte fast han inte säger ett enda ord. Alternativt se om Dekalogen och glömma att det finns en kamera där som filmar. Eller sitta och garva åt fåret Shaun med dottern och längta efter långfilmen
(vi kommer att gå på premiären utklädda i fårskinn).
I vår hoppas jag kunna göra färdigt min dokumentärfilm om mig och min tyske halvbror och jag hoppas också kunna skriva färdigt manuset till en spelfilm vi söker pengar till och som har arbetsnamnet Couchsurfing.

Här några personliga upplevelser från förra året:

Musik
Bill Callahan.Inte allt är bra, men det finns många fina saker.
Love Language.Till exempel låtarna Graycourt och Providence
In the Aeroplane over the sea med Neutral Milk Hotell var fin den också liksom Sleeping in our clothes med Musee Mechanique,Moondogs Do your thing, Summerhaze parade med Adrian Crawey, New York I love you but your bringing me down med LCD Soundsystem och säkert mycket mer som jag inte kommer på just nu.
Text
Romanen om Olof.
Karl Ove Knausgårds Min kamp 1.
Blod Eld Död av Jon Jefferson Klingberg och Ika Johannesson .
De välvilliga av Jonathan Littel. Har fortfarande några sidor kvar, men tar med den ändå.
Just kids av Patti Smith. Tror jag läste den i år i alla fall men blir plötsligt osäker, alla år ramlar ju liksom in i varandra nuförtiden.
Nina Hemmingssons första, Jag är din flickvän nu.
Film
Tack vare min producent Freddy Olsson har jag bland annat kunnat se en bra dokumentärfilm om Lsd kallad The Substance - Albert Hofmann's LSD.
Filmen är gjord av Martin Witz.
En annan fin film var kroatiska Marija´s Own av Zelkja Sukova.
Försök också få tag i filmen Verano/summer av den Chilenske regissören José Louis Torres.
Slutligen så hade jag en idé att se om ( eftersom jag missade så mycket när den gick i teve) Six feet under. Men jag är för mesig. Jag pallar inte de där dödsfallen i början utan sitter skräckslagen i soffan och vågar inte titta.
Då ser jag hellre Fåret Shaun.
Gott nytt

Bill och Joakim

2011-12-25T14:19:00.019+01:00

Jag har hittat Bill Callahan. Jag hittade honom tack vare min vän Joakim. Bill Callahan har det där exakta uttrycket. Även när han sjunger om en vag känsla eller någonting svårbegripligt som en konstig dröm är han exakt.
Jag är glad att jag hittade Bill och jag är glad att jag har Joakim. Här en en länk till
Bill:

http://www.youtube.com/watch?v=--tb6nc5l_4

Lyssna

2011-12-22T08:49:00.006+01:00

Jag sitter i hjärtat av facebook och saknar ett mysterium.
Jag har en dröm.
I den drömmen samlas en hemlig grupp av människor i en lägenhet för att tysta och under flera timmar sitta och lyssna av gamla telefonsvarare som en magisk ritual.
I mitt lilla kontor har jag några upphittade telefonsvarare. Av någon anledning har en av dessa även spelat in ett helt telefonsamtal mellan en man och en kvinna. Det handlar om motordelar. Han försöker förklara vad han behöver, hon försöker förstå. I bakgrunden brusar eterrymden.

Årets tack

2011-12-22T07:49:00.007+01:00

Så här i slutet av året brukar jag tacka. Jag tackar nu alltså I på SVT för att han helt omedvetet lärde mig att ta ännu ett steg längre bort från det tillrättalagda och räddhågsna, Y på Sveriges Radio för brevet där hon skrev att de inte visste om de vill satsa på ännu ett program med mig själv i förgrunden och fick mig att verkligen förstå att det finns annat att göra än ett serva Sveriges Radio med program, Anna för allt fint hon sa den 17 december och mycket mycket mer, Lennart för hans staty i naturlig storlek av Pete Sampras i mottagningsrummet på Stureplan , Bengt för att vi fick honom till granne och för att jag fick återuppliva en gammal vänskap, Albin för hans samarbetsförmåga och sätt att filma,min tyska halvbror Peter för våra diskussioner om hur farfar skulle komma gående längs stenmuren i Modrus ,Jocke för styrkan och alla roliga mess, Sonja för att hon är sig själv hela vägen och mycket mer, Barbro för att hon är den bästa av svärmödrar,Selma för att hon jobbig men ändå på sitt eget sätt en riktig dramaqueen, Katarina för att hon visade mod, Johan för hans intensitet, Pierre för alla våra morgonfikor, Jon för Blod Eld Död och Freddy för att han är en så kreativ producent och vän och dessutom fick mig att skriva mitt första filmmanus. När samarbeten funkar är det bland det bästa som finns. Liksom att få nya vänner. Att plötsligt stå på en bana och spela tennis med sin 83 åriga tandläkare eller äta en vinterlunch med sin granne som man av en ren tillfällighet återknutit kontakten med efter trettiofem långa år. Dessutom gifte jag mig. Det var ett bra avslut på ett märkligt och ibland tungt år.

Tyst

2011-12-21T09:32:00.004+01:00

Jag vaknar i en vit våning på Tredje Långgatan och tänker på spöken, vita lakan och min barndomskompis Lars .
Hemma hos honom hade de alltid lakan över möblerna, tjocka lager av gardiner i fönstren.
Det var tyst därinne, som om någon velat dämpa
livet en aning, sopa bort ljuden. Alla viskade utom pappan som aldrig sa någonting.
Livet låter brukar jag tänka och då minns jag alltid Lars
och den tysta pappan med de små ögonen och den kala hjässan.
Många år senare, någon gång i mitten av nittiotalet träffade jag en granne till Lars som berättade hur han en gång såg Lars stå lutad mot husfasaden medan pappan stod bakom med rottingen i högsta hugg. Och att det värsta inte var vad han såg utan bristen på mänskliga ljud, bara rottingen som ven genom luften.

Ordspråk

2011-12-15T12:31:00.019+01:00

I den privata skolan kommer man snart sluta med raster och istället införa reklampaus.
Det där skrev jag i morse och tänkte att det räckte. Det räckte inte.
Det är det bästa med bloggen. Man kan gå in och ändra eller fortsätta där tankarna tog slut förra gången. Eller börja på något helt annat. Jag kände nu att jag var tvungen att göra det sistnämnda.
Men tänk hur det var på den tiden det inte fanns suddgummi eller Tipp-Ex eller som nu en knapp som raderar allt man skriver på en sekund. Tänk när man ristade runor. Det måste ha varit överjävligt om man plötsligt blev missnöjd med en runa och var tvungen att börja karva en ny. Först hitta den rätta stenen och sen börja rista på en ny. Jag vet. Det går inte att jämföra tider på det sättet. Tekniken förändrar människor och vårt förhållande till livet.Någon sa att man till exempel kan se på Nietzsches texter att innehållet blir lite annorlunda när han började skriva på maskin. Fast är det verkligen sant, alltså att han började skriva maskin? Fanns det skrivmaskiner på hans tid? Nu börjar jag krångla till det. Jag borde radera och börja om , men jag låter det stå kvar. Och jag lägger till ett sista ordspråk. Som en runa i bloggosfären:
Människor blir nödvändigtvis inte klokare för att dom bloggar

Dö

2011-12-14T15:28:00.004+01:00

Människor blir inte snällare bara för att dom dött.

Lästips

2011-12-13T14:16:00.008+01:00

De välvilliga av Jonathan Littell.Det är niohundra sidor nazism. Skildrad innifrån. Här är det en av bödlarna som för ordet.
Läs den och skippa alla twittrare ett tag, alla bloggar ( inklusive denna), statusuppdateringar, facebookdebatter.

Learning by doing

2011-12-13T13:20:00.009+01:00

Det var sommaren 2004. Vi hyrde ett sommarhus på Runmarö i Stockholms skärgård. Jag hade börjat måla med akryl. Först på papper och sedan på duk. Jag hade alltid trott att jag inte kunde måla. Mina teckningar i skolan blev krokiga, farsan sa att jag saknade den rätta begåvningen. En dag många år senare lärde jag känna en granne i Midsommarkransen. Det visade sig att hon hade hand om galleriet på den lokala biografen. Jag frågade om vem som helst fick ställa ut. När hon nickade bad jag att få ställa mig i kö.
En liten utställning senare stod jag i ett rött litet hus på Runmarö. Det var sommarmorgon och solen hade börjat sila in genom det stora vardagsrumsfönstret
Jag använde bara svart och vitt, jobbade snabbt,helt på intuition och utan någon tydlig idé. Plötsligt anade jag ett hus och någon framför huset. En mansgestalt, en ryggtavla. I nästa ögonblick föll solen in över vardagsrumsgolvet och rätt över tavlan. Överdelen av duken skuggades och underdelen blev soligt ljus. Bilden djupnade. Jag förstod plötsligt vad perspektiv var för något och fyllde den skuggade delen av tavlan med en grå nyans.Horisonten bakom huset syntes med ens oändligt avlägsen.

Kulturpolitik

2011-12-10T14:26:00.009+01:00

En liten anteckning efter Idolkväll med Sonja: Anders Borg satt i Idolpubliken och Fredrik Reinfeldt var gäst hos någon som heter Hellenius i Idolpausen. Under själva Idolfinalen pratade programledaren med de två programledarna för ett radioprogram som sände direkt från finalen. Den ena jämförde de två finalisterna genom att säga att Amanda var moderaterna och Robin var socialdemokraterna. Vilken marknadsföringskonst. Och vad tänkte Teve4? Jag vet inte.Jag hejade på Amanda. Jag tyckte hon sjöng som en riktig kvinna. Det fanns något djupt och mörkt därinne i rösten. Någonting farligt sorgligt. Sedan tänkte jag på hennes unga ögon och på alla hennes medtävlare som satt bredvid oss under genrepet. Moa som fladdrade blygt med blicken när min dotter bad henne om en autograf. Olle bakom henne och de andra vars namn jag redan glömt
Är det på riktigt tänkte jag och mindes när jag en gång fick spela finsk piketpolis i ett avsnitt av Rederıet. Jag sprang med dragen revolver medan regnet piskade över inspelningsplatsen och

Fortsättning följer efter reklamen

Östhammar

2011-12-02T21:27:00.001+01:00

Vi hyrde en grå bil
och körde genom ett grönt landskap
En cykel stod lutad som ett vykort mot
husväggen
Tvättlinan hängde slak mellan granen och eken
Fotbollen var dåligt pumpad
En kvinna skällde ut sitt barn på
en badplats i Östhammar
Han gömde sig i ett omklädningsrum för herrar

Det var den dagen min dotter tog sina första simtag
Människor låg på filtar som djur
När kvinnan började skrika åt sin
pojke för att han inte vågade simma
blev jag alldeles lugn
Jag gick in i skuggan under träden
och pratade mycket lågt

Det finns ögonblick som
jag tror är livsavgörande
Ett fält som plötsligt öppnar sig i skogen
En hand som sträcks ut i det tysta

Jag går hemåt genom kvällen
Bilen är sedan länge tillbakalämnad
Det snöar
På pojken tänker jag ibland
Ibland inte

Slut

2011-12-02T15:07:00.004+01:00

Jag var 25 år och stod utanför
Beate Uses sexshop
i Berlin

Jag gick runt en sjö och pratade in ett brev till en vän

Jag var kär i Sofia som var kär i Magnus
som inte var kär i någon

Jag blev allergisk av det röda klistermärket
som jag fick av
de grönklädda paret som sålde
broschyrer om
det sura regnet utanför Kalmar slott
1977

Jag stod på en skolgård
omgiven av två klasskompisar
och deras pundarfarsa

Jag såg en punkare på Kings road
och köpte en värdelös skateboard
på Harrods

Jag sjöng och pappa ropade falskt
från sitt arbetsrum

Jag minns den första hjärtinfarkten
Sirenerna som trängde sig genom snårskogen
mellan Rälla och Västra Sörby
Hur jag sprang till vägkorset
och vinkade in den vita bilen
på tomten

Jag minns pappas svordomar
och killarna som bar
ut hela sommaren
i mörkret

Jag har aldrig kissat på mig och aldrig
engagerat mig
i någon annan del av världen

När Palme mördades
packade jag min svarta
attaché portfölj och gick till
universitetet som vanligt

Jag såg Hajen på Folkets hus i Borgholm
och vågade inte
gå ut på gräsmattan efteråt

Jag låg med en tjej som alltid ville ha kläderna på
Jag flyttade in hos en vän
som blev galen och började skriva brev till Astrid Lindgren

Jag hånglade en natt med Cattri
Hon dog ett halvår senare
på en färja mellan Stockholm och Finland

Jag har svårt för skrynkliga lakan
och river upp sårskorpor om nätterna

Jag eldade upp mina föräldrars garage
och förfalskade pappas namnteckning
på det första betyget

Jag har en tunn anteckningsbok där jag skrivit
ner mina drömmar
Jag har en mamma
som sa att hon såg något gult under min stol
i sjukhusrummet

Jag har gift mig
och
levt på andra sidan gatan
från min exfru
i åtta månader

Jag träffade min stora kärlek
på nätet för exakt två år sedan

Jag tänder ljuset i min dotters rum
de veckor hon bor hos sin mamma

Jag är 47 år gammal och skriver jag
alldeles för mycket
i den här dikten

Det är dags att sluta med det
Nu

Mysterium. Tankar efter promenaden med Olle

2011-12-01T12:36:00.011+01:00

De svenska deckarförfattarna är en del av vår tid. De är, lite på samma sätt som ett annat nutida fenomen, de så kallade humanisterna, berättare av ett slags mysterielösa mysterier. Dessa mysterier blir i deckarna liksom hos humanisterna lösta genom rationellt beteende.
De verkliga mysterierna däremot har ingen lösning och ingen krimininalkomissarie. Och soundtracket är inte skrivet av Björn Ulvaeus.

Två dikter från andra sidan havet

2011-11-28T15:34:00.026+01:00

I

En uppgift
Att gå längs stranden
till tankarna plånats ut
Det tog en timme
Nu ligger jag blank och
genomblåst på hotellrummet
En fläkt surrar från ett
obestämt hörn av rummet
Mina fötter är ömma
Hur långt bort kan man gå
innan man kommer tillbaka?
Genom badrumsventilen hör
jag någon prata skånska

II

Jag ska bo i ett vindsrum i Pärnu
Jag ska inrätta mitt liv
mellan massörens händer och utsikten från
mitt fönster
Ta långa promenader
skriva om den gamla kvinnan i trädgårdslandet
bakom hyreshusen
hucklet hon bar på huvudet
himlen ovanför som ett pansar
I en park åker ungdomar skateboard
En pojke sträcker
ut sin hand och känner på regnet som om
det var allra första gången
Utanför konstmuséet står
Lenin inplastad och blöt på ett lastbilsflak
Fyra timmar efter massagen
kan jag fortfarande känna massörens händer
på min rygg
Det känns som om någon precis har
hittat mig

En några år gammal överraskning

2011-11-28T15:23:00.006+01:00

Jag deltar i ett genusseminarium på min dotters dagis. Jag tänker på att kvinnan som håller seminariet ser ut precis som jag tänkt mig att hon ska göra. Piercad läpp, hennafärgat hår. Svarta kläder.
Varför tänker jag på sådant? För att jag vill att någon ska bryta mönstret.
Att Jan G ska börja gråta i direktsändning, att grabbarna på Fagerhult ska ta tillbaka allt dom sagt.Efter seminariet är vi alla rörande överens om att snippa är ett bra ord för flickornas könsorgan.

Halvbror ( anteckning från en dokumentärfilm )

2011-11-28T15:18:00.005+01:00

Pappa är bra på att teckna karikatyrer. Han har den rätta känslan. Några snabba drag med blyertspennan och bilden är färdig.
Pappa ritar teckningar av sin tyske son, min halvbror
Halvbror i lotusställning en meter upp i luften. Han ser ut som en blandning av en mongolsk man och en bebis med väldiga svarta mustascher
En pratbubbla vid munnen: ”Gurgel, gurgel, gurgel”
Det ska föreställa yogaspråk. Pappa kallar bilden för"Den döende svanen"

Anteckning från 80talet

2011-11-28T15:16:00.001+01:00

Jag vill klä av mig hela den här kroppen . Lägga ifrån mig armarna, benen, magen. Flyga rätt ut ur det här huvudet. Sväva fritt

Inventarier arbetsrum. Del 2

2011-11-28T09:32:00.005+01:00

En mörk mobiltelefon, en anmälan till kulturskolan, en mercedez benz C 11, en skokartong av märket Polini, ett förstadagsfrimärke från 1976, en kork, en flicka med blå hatt, en skylt med texten Utgång från Ulleråkers sjukhus, en Cup warmer, en vit sladd, en julkrubba, en vit nalle från New York, en bok fylld av mina drömmar, en grön papperskorg där någon har skrivit " PARALLELL DAY AND NIGHT" med svarta bokstäver, ett batteri, en bilaga till arbetsprov, ett par gröna solglasögon, en saknad stor nog att rymmas i en genomskinlig plastbehållare, en stringhylla.

Inventarier arbetsrum. Del 1

2011-11-27T21:35:00.004+01:00

En varm korv av lera, en penna från Wijks folkhögskola, en skiss över en lägenhet som inte finns,en randig muffinsform , ett toapapper med teckning på, en skräcktidning som heter Dylan, ett porträtt av min dotter, en gammal telefonsvarare full med röster, en hålslagare som en gång var min pappas, en blå burk med batterier, en musmatta som släppt i kanterna, en ask från Moskva, en liten speldosa, två avtal, en röd bordslampa, ett foto av Ralf Edström, en guldängel i plast, ett foto på mig och mina systrar för länge sedan, en tavla av Gusten Widerbeck, en affish där jag sitter framför ett bord fullt av nybakade bullar, en cd, en gammal teburk i rött.

En rad

2011-11-07T12:34:00.002+01:00

Det är svårt att vara analog i en digital tid

Anteckning från joggingrundan

2011-11-06T11:19:00.004+01:00

Ännu en joggingrunda längs Årstaviken. Nu har nästan alla båtarna lyfts upp på land. Några brukar bli kvar. Ligga fastfrusna i isen. Jag minns den vita segelbåten i Vinterviken. År efter år låg den på samma ställe. En dag var den borta. Kanske hade den sjunkit, kanske hade den forslats bort. Himlen är gråvit, de river ett hus på andra sidan slussen . För några månader sedan hängde en guldängel från ett träd just där stigen kröker sig på sin väg mot och förbi Eriksdalsbadet, vattnet och bryggorna. Jag tog ner den och nu hänger den i mitt arbetsrum. Rund och fin spelar den på sin fiol av guld.

Början på en tanke

2011-11-05T15:22:00.005+01:00

Jag tänker att jag inte jobbar för Sveriges Radio eller Sveriges Television eller någon annan. Jag tänker att jag bara jobbar för det jag gör just nu. För texten eller filmen eller vad det nu må vara. Det är egentligen ointressant om det kan säljas eller inte. Eller om människor tycker om det . Jag tänker att mitt arbete i bästa fall ska vara som att följa ett eget spår i huvudet och se vart jag kommer och vad det blir av det jag gör. Det är dit jag strävar i alla fall. Om sedan någon vill läsa, se eller höra det så fine, om inte så ska det inte spela någon roll. Det jag gör ingår inte i någon försäljare och kund modell. Det betyder inte att det jag håller på med nödvändigtvis är finare eller bättre. Det är bara en annan sak.
Men sedan är man ju människa i alla fall och gråter när någon säger något dumt eller inte förstår, eller blir lycklig när någon säger att det man gjort är bra. Och så må vara, bara jag innerst inne vet att det inte handlar om det.
Sedan är ju frågan hur man överlever ekonomiskt. Men det tar vi en annan gång.

Rader ur roman

2011-10-31T16:20:00.002+01:00

Jag är mer djupsinnig än mina syskon
Jag vill röra mig helt fritt i huvudet
Jag ska flytta min blick lite till vänster nu

För M i en annan tid

2011-10-30T11:34:00.004+01:00

Jag ska skriva
att jag går
att allt är klart nu
Snön faller inte
Den blåser omkring utanför
mitt fönster
Man borde kunna gå på den
ända till Wittenberg Platz,
ända till sjön och den
lilla parken
bakom Charlottenburg
Det finns ett språk för
det som inte kan beskrivas
Jag är rädd
Jag sitter vid ett brunt bord och skriver
Jag väntar på en dikt som ska
ta mig långt härifrån

Till A efter en sorglig dag

2011-10-19T10:20:00.001+02:00

Det fanns luft och mark att stå på
Det fanns musik och dagar att gå
ännu längre ut på
Det fanns ögon som såg att det
fanns saker att se på
Och sakerna vi såg på stod kvar
och
vi gick hem igen

Tejp

2011-10-12T21:40:00.006+02:00

En dag föll gardinstången ned
Du vaknade och såg de stora mörka
hålen efter skruvarna
Det kändes som om jag dolt
något för dig
men jag låtsades som ingenting
och hängde upp
gardinstången
med tejp

Bredved

2011-10-08T12:34:00.004+02:00

Det är lördag och jag borde väl vara ute i solen. Men jag sitter i mitt arbetsrum och jobbar. Jag kryper in i mina filmklipp. Jag är både i världen och skyddad från den. Både med och bredved som någon skrev, jag minns inte längre vem.

En början

2011-10-07T16:51:00.012+02:00

Den blå himlen fanns egentligen inte. Inte heller mellanmålen på terrassen, slänten ner mot badet, plommonträden som hängde in från grannens tomt, skolfrökens runda huvud, brännbollkvällarnas rop, lekarna på allmänningen mellan husen. Den var bara ett påhitt. I den verkliga stod en soldat med foten på en flickas huvud så länge att hon inte pratat sedan dess.
"Bara idioter bojkottar sydafrikanska varor och skriver dikter om att göra världen till en bättre plats", sa pappan och tuggade i sig ännu en djupfryst kanelbulle.
Det fanns alltså två verkligheter. En riktig och en på lek, och han flyttade in dom bägge i sitt huvud.

Tegelviksgatan

2011-10-04T14:13:00.013+02:00

Himlen häver sig, vinden klättrar uppför staketen, fotbollsplanen gapar tom, mina fingrar är stela av morgonkölden. Tegelviksvägen rusar ner mot vattnet. Jag filmade här under nästan ett år. Blommor, snö, bussar som passerade, fönster, speglingar i vattenpölar, löpsedlarna utanför kiosken på Barnängsgatan, bilden på den försvunna kvinnan som satt på väggen intill Busslinks kontor, den blommiga blå cykeln. Jag vet inte vad jag ska göra av alltsammans nu. Jag vet inte vilken historia som ryms bland alla banden. Kvinnan är i alla fall fortfarande försvunnen.Hon hette Tina.

En mening

2011-10-03T20:33:00.005+02:00

Jag tänder ljuset i min dotters rum de veckor hon inte är här

Olycklig kärlek

2011-09-30T11:38:00.009+02:00

Jag har skrivit det här förut så med risk för att vara tjatig: Jag tycker om ljud. Jag tycker om att använda mig själv, min egen biografi i mina produktioner. Jag tror det är fel metod. Att vara huvudperson alltså.Gör man riktig radio så vänder man mikrofonen mot världen, låter andra ta plats. Man ställer sig inte i vägen med sin egna historia. Någon gång går kanske bra, men inte för ofta och inte för mycket. En radioproducent jag är ytligt bekant med får alltid något lite osäkert i blicken om vi råkar ses i samband med att jag haft någon produktion som sänts. Jag tror inte hon är rädd för mig. Det är något annat som händer och som slutar med att hon brukar säga något i stil med att " tänk det blev ju inte privat det du gjorde, utan det gick att känna igen sig...".

Patriarkens höst . Och min

2011-09-26T14:49:00.004+02:00

Jag sprang i morse. Sen åt jag gröt. Sen åt jag blodpudding. Med lingonsylt. Och sallad. Jag försöker skriva motsatsen till den sydamerikanska berättarstilen.Dom har aldrig några punkter. Det är svårt.Jag.har nu.väntat i två veckor på ett svar från den agent som har hand om rättigheterna till Garcia Marzuez roman Patriarkens höst som var en fruktansvärd men också väldigt bra nästan oemotståndlig roman som rörde om ordentligt härinne och fick mig och min vän mats att vilja göra audioteater av den inte minst eftersom det låter så mycket om boken till exempel när patriarken släpar sitt gigantiska pungbrock över salsgolvet eller stönar för sig själv om natten när han letar efter ännu en kvinna och det var just det jag skrev till agenten eftersom jag tänkte det skulle få henne att förstå hur bra det här verkligen skulle kunna bli men hon har säkert mycket att göra så jag får helt enkelt vänta ett tag till och än en gång läsa om det där stycket när patriarken har låtit steka sin närmaste medarbetare och nu serverar honom till sina generaler som en fruktansvärd hämnd för en komplott som han anser sig vara utsatt för från deras sida.

Jag är inte rädd

2011-09-25T20:45:00.008+02:00

Jag och min vän författaren och poeten Johan Christiansson har skrivit en roman. Nu inväntar vi svar från 7 förlag. Tre har redan svarat. Ett var försiktigt positiv och skickade med ett lektörsomdöme. Det var den mest teoretiska text jag läst och jag blev glad.Dels att någon läst och dels att denne någon lagt ner så mycket tid på att bena ut vår text Tänk om jag själv lagt ner så mycket tid på den. Då hade den kanske blivit riktigt bra. Skämt åsido. Jag tycker om vårt manus. I alla fall som idé och bitvis också som text. Nu ska jag erkänna att jag bara läst bitar ur den. Skulle aldrig orka läsa hela. Å andra sidan säger det inte så mycket om kvaliteten.Jag är inne i en period just nu när jag inte orkar läsa något som är längre än en sida. Men en sak är säker. Jag är väldigt nöjd med hur den ser ut. Det rent estetiska alltså. Hur mina meningar står där uppställda på rad medan Johans flyter ut som en invasion av svartmyror över pappret.

Snö revisited

2011-09-25T20:23:00.007+02:00

Det finns bilder här nedanför. Fotografier tagna på Ulleråkers sjukhus. Det var en märklig dag när vi rörde oss därinne i det övergivna. Tanken var att använda materialet till en kortfilm som jag kallade Snö. Historien var baserad på en händelse i mitt liv och skulle berättas i monolog form och ackompanjeras av bilder och scener, bland annat inifrån de övergivna lokalerna på Ulleråker. Sedan stannade arbetat plötsligt av. Jag blev rasande trött på min historia. Jag skriver inte det här på grund av dålig samvete.Tvärtom. De raserade idéerna är säkert lika viktiga som de som faktiskt blev av.Jag borde samla dom på hög och ge ut dom. Samtidigt ska sägas att en del idéer kan ligga i dvala under många år och sen plötsligt dyka upp igen, kanske i samma form som den ursprungliga, eller som en del av en annan historia. Så man kanske inte ska säga aldrig.Vem vet. En dag kanske jag gör filmen Snö; om den där blåsiga och snöiga eftermidddagen i november 1990 när jag och morsan skulle åka och hälsa på pappa.

Tillbaka

2011-09-25T19:48:00.006+02:00

Det går i vågor. Det mesta. Och nu är jag här igen. Lite äldre, lite visare, lite fattigare.

Höghus 2

2011-03-16T10:11:00.004+01:00

Här kommer lite fler bilder från inspelningen och själva höghuset. Freddy och Albins ryggtavlor och Daniel i läkarrocken.

Ett övergivet höghus

2011-03-16T10:01:00.006+01:00

Nu har vi filmat i ett övergivet höghus på Ulleråkers gamla mentalsjukhus. Långa korridorer ,patientrum, en stor rund sjukhuslampa som hängde i ett övrigt tomt rum, skyltar, nedmonterade dörrar,en oändligt lång och smal kulvert mellan höghuset och det som en gång var Rättspsyk.
En tom bassäng med ett spännbälte på botten.
Albin filmade, Daniel och Freddy agerade. Många och långa åkningar blev det.
En mycket speciell dag med ett roligt gäng. Nu ska jag titta på materialet

Sport och sorg

2011-03-02T10:37:00.004+01:00

Den börjar bli klar. Min korta radidokumentär . Den var rolig att göra.Jag provade ett nytt grepp. Jag gjorde en telefonintervju/samtal med min syster, fast man hör bara mig. Nu brukar man ju höra mig, men här händer något, när man inte hör den andra, bara anar.
Nu är det bara titel som ska bestämmas. Cancer OS var roligt som idé men funkar inte
Kanske Sport och sorg? Jag älskar titlar. En titel kan förstöra en hel roman. Jag hörde t.ex att Lukas Moodyssons nya roman heter Döden & company. Jag gillar inte riktigt den titeln, den väcker inga associationer hos mig. Den står still. Men jag kommer läsa boken i alla fall.Jag tycker han är bra. Jag gillar att han gjorde saker han uppenbarligen var tvungen att göra. Filmer som vette åt ett helt annat håll. Publikt svåra kanske, men nödvändiga på ett annat plan. Det behövs i en feg tid som vår.

Glipan

2011-02-23T19:59:00.008+01:00

Inspelningen i Uppsala sköts upp på grund av sjukdom. Jag har ägnat mig åt att istället skriva om manuset. Jag har alltid tyckt det är fruktansvärt tråkigt att behöva skriva om. När jag gick radiolinjen skrev jag ett pjäsmanus och spelade in efter första utkastet. Det borde jag inte ha gjort.
På uppspelet kom ett antal kritiker och författare för att bedöma våra verk.
Efter min pjäs blev det tyst. " Det är en rolig titel" sa en av de inbjudna, Tomas Tidholm och sen blev det tyst igen. Jag blev lite besviken på Tomas ,det var ju ändå min idé att ta dit honom. Han är ju en rolig och allvarlig poet med egen röst sa jag till det andra i klassen.Han kommer nog gilla min text allra mest tänkte jag tyst för mig själv.
Nu är jag inne på andra versionen av mitt kortfilmsmanus. Det blir högst två A4 sidor och de innehåller ingen dialog så jag tycker det borde vara enkelt,
Det är det inte. En liten förändring och hela texten förskjuts.
Ett annat problem är att jag skriver om något självupplevt. Gör man det kan man bli rädd att vika ut, hitta på. Det kan kännas som ett svek mot det upplevda. Men vågar man bryta den rädslan och låta verklighet och fiktion finns i samma andetag så kan det hända grejer .
Om det här skriver för övrigt författaren Mats Kempe i förordet till Richard Yates roman Easter parade. Han skriver att " jag tror att Richard Yates ständigt strävade efter att ta sig igenom den där glipan, att förlägga sin skrivprocess till det där området, provhytten. där hans eget liv och rent påhitteri kunde flyta samman till en än mer klarögd blick på tillvarons beskaffenhet".
Det här är spännande tycker jag, och även om inga jämförelser ska göras med en stor författare som Yates så vistas jag också gärna i den där glipan.

Nästa vecka

2011-02-17T11:43:00.004+01:00

Nästa vecka ska vi filma i Uppsala.Jag har en skådis,en kostym och en fotograf samt en fin liten bil. Vi ska filma i tomma gamla sjukhussalar och korridorer.
Dessutom har min vän Orestes filmat snöfall som ser väldigt snyggt ut. Det är skitsvårt att filma snö. Snöflingorna som jag har plåtat ser mest ut som bakterier sedda genom ett mikroskop.
Det här kommer bli en bra pilot. Jag är fattig, men full av förtroende.

Grön kostym

2011-02-08T19:35:00.006+01:00

Idag har jag ringt tre samtal. Nu gäller det bara att hitta en grön kostym så kan vi snart provfilma.. Det ska nämligen vara en grön kostym med i filmen. Eller rättare sagt en man i grön kostym . Han ska stå utanför ett högt hus och vinka. Han ska vara lite som den där mannen som kallades Texas och brukade stå någonstans utanför Bålsta och vinka till alla bilar som körde förbi.Det var något lealöst över hela hans uppenbarelse, han bara fanns där och handen den vinkade helt rutinmässigt som han stått där och vinkat ända sen han var liten. Det här var på den tiden jag gick på Biskops Arnö folkhögskola dvs i början på nittiotalet så jag tror inte han står kvar.
Den grönklädde mannen i min film har enligt manuset ett fiskliknande handslag.

Sneda träd

2011-02-03T17:23:00.006+01:00

Jag har ett problem. Jag gillar att jobba snabbt. Nu är tanken att jobba mot den snabbheten och ta det lite långsamt istället. Därför har jag börjat teckna olika scener. Det ser förjävligt ut, träden jag ritar lutar mer än de träd Hill tecknade under sin värsta sjukdomsperiod. Ändå hjälper det. Plötsligt kan man se filmen innan man filmar den. I alla fall få en känsla för den. Det är lite som att lägga ett pussel utan att veta vad det färdiga pusslet kommer föreställa
Så har jag aldrig jobbat så förut.
Idag försökte jag också få tag i en man som jobbar på centrum för katastrofpsykologi på Ulleråkers sjukhus.
Jag skulle vilja filma i deras korridorer. Sen skulle jag vilja besöka Psykiatriska muséet som ligger någonstans på det gamla sjukhusområdet.
En ledtråd till filmen:
Under en resa med min mamma för att hälsa på pappa råkar hon köra fel och vi hamnar på Ulleråkers sjukhus.
Därför denna upptagenhet av det gamla mentalhospitalet.
För övrigt har jag jobbat på en långvårdsavdelning strax intill sjukhuset. Det var i mitten på åttiotalet och jag jobbade som städare. Jag var aldrig särskilt populär. Städledaren som hette Solbritt påstod att jag brukade sitta på ett av Ulleråkers många sjukhustak och röka braj.
Men det är en helt annan historia

3000 meter cancer

2011-01-30T22:14:00.006+01:00

Jag vet inte vad som händer. Jag läser min blogg och tänker att något saknas. Humor kanske. Vart tog den vägen?
Jag är livrädd för att verka pretentiös. Eller jag har svårt för pretentioner som saknar humor. Utan humor slocknar världen och stelnar språket. Mina senaste bloggar är torra som ökensanden
Jag kanske är orättvis. Jag känner bara inte igen mig
Idag spelade jag in några nya saker för radiodokumentären
Bland annat en kort dikt som heter OS:

Höjdcancer
Bordcancer
Tretusen meter cancer
Längdcancer

Jag läste in den och några sportminnen på min mikrofon, allt medan katten gick runt och gnällde i lägenheten. Tillslut jagade jag ut henne i köket där hon gömde sig under soffan.

Cancer OS

2011-01-27T15:10:00.009+01:00

Samtidigt som jag rekar och jobbar med kortfilmen ( Snö) gör jag en kortare radiodokumentär. Jag kallar den för Cancer OS. Det är en slags tillbakablick det också. En berättelse om en vecka i juli 1996. Mycket av historien utspelar sig på Akademiska sjukhuset i Uppsala där min mamma låg svårt sjuk i cancer.
Temat för dokumentären är mötet mellan sport och sorg. En underrubrik skulle kunna vara: Snabba hundrameterslopp och rasande sjukdomsförlopp.
Mannen på bilden är min vän regissören skådespelaren och dramatikern Daniel Cramér Strömberg . Under arbetet med Snöfilmen har han hjälpt mig bilskjutsning. Vi började prata om hans sportintresse, om att deppiga dagar kunna försvinna in tevesändningar av Tour De France eller Girot. Sedan började jag intervjua honom om detta för den här dokumentären.
Själv brukar jag se Fotbolls VM för herrar och när jag var yngre följde jag Björn Borg. Jag grät en gång när han förlorade i Mastersturneringen i USA.
Varför minns jag inte riktigt.
Jag har funderat lite på varför jag plötsligt fått det här behovet av att röra mig tillbaka i tiden. I filmen handlar det om min döda pappa( och på ett plan om min mamma) i radiodokumentären om min döende mamma.
Det finns alltid anledningar till varför man gör saker, det är bara svårt att få fatt i dom, kanske inte heller nödvändigt.

Spikmatta

2011-01-24T13:20:00.007+01:00

Det var något jag sa igår till en kompis, något om att vilan är lika viktigt som själva arbetet. Därför vilar jag från filmen nu. Läser en bok om löpning och författande istället. Författaren beskriver hur Raymond Chandler satt vid sitt skrivbord varje dag i två timmar. Även om han inte skrev en enda rad så satt han där. Själv är jag inne på Facebook lite för ofta. Jag kollar in Youtube och jag
går ut i köket och letar efter godis.
Jag tror jag ska börja meditera eller lägga mig på spikmattan en stund varje dag.

Berg och dalbana

2011-01-20T07:58:00.008+01:00

I förra bloggen skrev jag om ett hitta en till berättelse i filmen,ett nytt plan. I den här bloggen ska jag prata om att ibland ge fan sådant och lita till, eller framförallt se den viktiga berättelsen i filmen. Och hålla sig till den. För att göra det lite mer tydligt: Min film är en berättelse i jagform, ett minne, en liten tragedi i kortformat med en lätt absurd twist någonstans i mitten.
Den ska jag inte tappa bort genom att kasta in en historia till, som jag skrev om i förrgår
Ja så här håller man på. Ena dagen så, nästa si. Jag provar, letar, tror mig ha kommit fram till en lösning , ändrar mig, eller som i det här fallet träffar min producent som tittar på en råskiss och får mig att se saker ur ett nytt perspektiv.
En lärdom av mötet. Jag är bra på det impulsiva, snabba, improviserade, sämre på att vara kvar en liten stund till, skriva om berättelsen, fundera ut bilder, kort sagt, ta tid på mig.

Loggbok Snö Den andra berättelsen

2011-01-16T16:50:00.012+01:00

Första idén var att ha ett ständigt pågående snöfall genom hela filmen. Sen fick jag idén om att skjuta in bilder. I teorin låter det spännande. I verkligheten är det ett litet helvete.
Nu har jag suttit i snart två dagar och testat bilder. Filmbilder och stillbilder. Och så plötsligt händer det där som brukar hända men som man av någon anledning ofta glömmer bort ska hända. Det dyker upp en berättelse till i historien. En slags nutid där jag ochDaniel småpratande med varandra försöker att återvända till minnesplatserna.
En nivå till alltså. Två berättelser som löper parallellt.
Nu ska jag vila och låta det jag gjort vila också. Från mig och mina rastlösa klippfingrar.

Loggbok Snö 2 Filma snö

2011-01-15T21:18:00.003+01:00

Är man amatörfotograf som jag är det ett helvete när man ska filma snöfall.Det blir gråvita fläckar mot en vit bakgrund och ser för jävligt ut.Tillslut hittade jag en svart flagga som hängde mellan husen på Högbergsgatan, bara några meter från Götgatskornsingen. En snöig dag gick jag dit och filmade. Med det svarta i bakgrunden blev det i alla fall så pass ok att man kan använda det för en pilotfilm.

Loggbok Snö Det rätta huset

2011-01-15T20:33:00.012+01:00

I maj gjorde jag filmen Vitt som i september hade premiär och visades på Tensta konsthall som en del av utställningen Vittnesmål: http://www.youtube.com/watch?v=p5YT5JoKmk4
Nu fortsätter jag med en film med samma färg som tema, fast med helt annan ton.
Filmen har arbetsnamnet Snö. Den handlar om en tämligen kort bilresa som jag gjorde med min mamma och min tyska halvbror den 30:e november 1990.
Det var en extremt snöig dag. Jag minns att snöflingorna var stora som cornflakes, att mamma fick luta sig mot ratten när hon körde för att kunna se genom fönstret.
I fredags ( 14/1 ) var jag i Uppsala ( resan utspelade sig där)för att ta lite provbilder för filmen. Tanken är att göra en sk pilot som jag sedan kan visa för filmkonsulenter och andra. Jag fick hjälp av min gode vän Daniel Cramér Strömberg och hans röda fina bil. Man kan säga att vi gjorde om resan, fast lite upphackat och i en annan ordningsföljd.
Det är märkligt att återvända till minnen.Inte minst när det gått tjugo år. De platser man letar efter har förändrats eller så finns de inte kvar eller så finns bara själva skalet kvar, Som t.ex den rosa stora byggnaden inne på Ulleråkers sjukhusområde.
Jag hade tänkt filma det huset och framförallt det höga staketet som omgärdade det.
Men eftersom staketet nu är borta och den verksamhet som bedrevs där bakom ( rättspsykiatrisk klinik)nu uppenbarligen flyttats fick jag ändra i manuset och hitta ett annat hus istället.
Daniel var tålmodig och körde mig runt tills vi hittade "rätt" hus. Och som så ofta visade det sig att man måste dramatisera den verkliga händelsen för att komma åt den. Ett fotografi av huset finns här under. Överst på sidan finns ett annat hus som har stor betydelse i filmen
En dröm jag har är att det ska snöa mycket i min film. Yvigt och vilt snöfall kan påminna en hel del om myrornas krig i teven eller som bruset i radion när man trevar sig fram efter rätt kanal
Jag tror att filmen kommer kännas lite som det där trevandet, fast nu sker letandet och trevandet på minnesfrekvensen. Plötsligt i snöbruset ska det dyka upp bilder, minnen från resan, minnen av känslor.
Det är en idé jag har. Sen får man se vad som händer.
När jag satt och jobbade idag insåg jag att jag nog inte riktigt vet hur filmen ska se ut.Det blir lätt så när praktiken smyger sig in.

Loggen på bloggen

2011-01-15T20:19:00.004+01:00

Ett långt uppehåll är över. Jag tröttnade efter flera års skrivande. Behövde hitta en ny form.
Något som skulle vara kul är att skriva om olika konstnärliga projekt. Samla fotografier, textskisser osv. Jag gillar ju processerna,det som driver ett arbete framåt och då skulle man kunna samla dom här, som små loggböcker.
Så får det bli!
Efter en lång höst med bland annat konstfilmsutställning på Tensta konsthall och ett uppslitande bråk med SVT så blev det äntligen nytt år.

Julkalendern 2010

2010-10-05T16:00:00.003+02:00

Är igång med julkalendern. Tolv filmer inspelade. Det är det roligaste jag gjort på länge.
Håll utkik efter julkalendern på SVT Play alltså. Från 1:a till 24:e december.
24 filmer, 24 möten, 24 människor, 24 julhistorier

20 september 2010

2010-09-20T10:00:00.010+02:00

Jag tror på människan, hennes kreativitet, hennes uppfinningsrikedom, jag tror på den inneboende svårigheten att vara människa, på möjligheten att jag under vissa omständigheter skulle kunna agera på ett motsatt sätt till allt jag säger mig stå för. Jag tror att ondskan är precis så banal och svår på samma gång, en möjlighet i alla. Jag mobbade när jag var liten, jag ser mig plötsligt använda maktmedel mot min tjej när jag själv blir utsatt för andras makt. Jag är inte bättre än så, eller sämre. Jag är ett myller och jag lever under tyngden av mitt liv och min historia. Det jag trodde var mitt visade sig ganska snart komma från någon annan.
Jag tänker också att ett genomsekulariserat samhälle gör oss till gudar över våra liv. Det är ganska ensamt att vara gud, men jag tror, i alla fall just nu att det är just där, när jag tillslut tar in dig i mitt liv , när jag avsäger mig gudatronen, när jag erbjuder dig att hjälpa mig, som det faktiskt händer något.
Jag vill inte vara bättre än dig. Jag vill inte vinna över min tjej, mitt barn, min kompis, men ändå står jag där på andra sidan nätet och slår tillbaka allt du säger.
Jag vill egentligen mycket hellre ha stöd , men jag har svårt att säga det. Jag har lärt mig att det är svagt att be om hjälp. Det sitter fastskruvat som en bult i min själ.
Nu blev jag personlig och kanske är jag svårbegriplig . Men är det inte så det är? Det är personligt och det är inte rationellt och det rör sig i olika riktningar och jag vet inte svaret. Jag har inget facit i slutet av det här livet.
Nu ska jag sluta. Jag ska plocka ner alla valaffischer från min själs väggar. Alla ord om trygghet och frihet som flyger i rummen mellan oss.
För frihet är mer än att välja livstil och kläder. Det är ett arbete och det tar tid att arbeta, tid att leva, tid att lära sig, tid att ändra sig, tid
att blotta sig och tid att tvivla. Jag tänker på den polska poeten vars hela skrivande utgår från tre ord: "Jag vet inte".
Det är där livet börjar tänker jag, varenda jävla dag. Och jag vet det, och orkar inte leva det hela tiden, men jag provar och letar, faller ner i små mörka hål, reser mig upp igen och försöker.
Tillsammans med dig när jag vågar.

Tegelviksgatan sept 2010

2010-09-16T13:57:00.003+02:00

Har fortsatt filma i Norra Hammarbyhamnen. I förra veckan de första höstlöven, en flicka som sprang bredvid sin mamma, ett äldre par och en hund som bajsade. Jag funderar en del på vad det ska bli för film. Jag har mejlat en kompis till den försvunna kvinnan, men får inget svar. Facebook gruppen som hon startade för ett hjälpa till i sökandet är borta.

Dikt efter besök

2010-09-11T18:11:00.018+02:00

Inga flytt
fåglar dunsade ner
på gården
Inga grodor
föll från himlen
Bara fyra
personer satt
i en båt på väg mot skärgården
Det var eftermiddag men
i teven var det mörkt Dom pratade om
ensamhet
En känd
skådespelare ledde samtalet
allt längre
ut på vattnet
Efter en stund
tröttnade jag och gick ut i köket Bredde en macka med
leverpastej
och saltgurka inhandlad på
Lidl
den
där onsdagen veckan före
när hösten plötsligt
kom och
solen silade
ljuset
så det blev alldeles kornigt i
ögonen
Jag åt min macka
och tittade ut Såg grannarna
tvärs över
stå nakna i sitt kök Han
med bred ryggtavla Hon liten
och späd Kvällen kan
börja
vilken tidpunkt
som helst
minns jag att
jag tänkte I vardagsrummet
stod teven nedsläckt som ett svart
altare mot
väggen
Min tjej
skulle snart komma hem Då
skulle vi
äta middag

Vittnesmål, Tensta konsthall 4-26 september 2010

2010-09-04T23:16:00.003+02:00

Idag var det vernissage i Tensta konsthall. Häftigt att ha ett gigantiskt rum bara för våra filmer. Mäktigt. Gå gärna dit och kolla.

Keith

2010-08-21T12:03:00.003+02:00

Jag har köpt en keyboard. Jag kan låta som en kyrkorgel, som en ålandskryssning, en symfoniorkester i miniformat vid ett brunt skrivbord. Jag ska börja göra musik. Måste bara lära mig alla knappar och rattar, alla
inställningsmoduler. Men jag börjar med tangentbordet. De svarta och de vita tangenterna. När man spelar vill man ha den räta känslan. Tangenten ska inte bara studsa ner, den ska följa fingertopparnas rörelser och landa mjukt.
Jag stänger dörren till mitt arbetsrum, blundar och låtsas att jag är Keith Jarett.

Regn hos mig

2010-08-17T17:18:00.004+02:00

Idag kom regnet . Jag hörde det från mitt arbetsrum. Det frasade, knäppte och smattrade mot loftgångens metallräcke. Det hängde som ett rörligt draperi på gården mellan ockra färgade fasader och balkonger.
För ett kort ögonblick blev det höst, men sen slog solen tillbaka, slet upp en reva i molntäcket och hängde snart som en löpsedel på himlen.

Vitt

2010-08-12T08:56:00.009+02:00

Jag har ett arbetsrum. Det luktar målarfärg. För några veckor sedan var det en walking closet, en vandrande garderob.
Ibland tar det år innan man förstår uttryck. Och dessutom har jag aldrig haft en walking closet tidigare. Jag har haft klädskåp. Appropå klädskåp spelade jag in en film tidigt i somras. Den handlar om när jag och min tjej handlade vita skåp på Ikea. (Fast egentligen heter det inte skåp utan sideboards).
Vi köpte tre stycken för att täcka ena väggen och få in alla cd skivor och filmer.
Hur det gick sen man se i filmen Vitt som visas på Tensta konsthall med start 4 september kl 12.

Prenslauer Berg. Dagbok Berlin juli 2010

2010-08-05T19:38:00.007+02:00

Berlin är hett, jag går längs Kastanjen allé. En gång i tiden var den här stadsdelen en del av Östberlin. Det var här konstnärerna och dissidenterna bodde . Det var ruffigt och fattigt och säkert eländigt. Nu är nästan varenda fasad putsad. Där så inte är fallet är det itsället ruffigt på ett designat pittoreskt sätt med blommor planterade i diskhoar som hängts upp på en av innergårdarnas fasader .
Jag badar i svett, äter glass och dricker ice coffee med alldeles för mycket socker. Tjejen som jobbar på stället där vi bor ser skeptisk ut när jag frågar vad hon tycker Prenslauer Berg. "Ingen av dom som bodde här på den tiden har råd längre. Nu är det de välbeställda som tagit över. Politiker, reklamjobbare, hippa boutik ägare med design som enda intresse"
Redan innan vi reste till Berlin hade jag bestämt mig för att skippa muséerna. Nu traskar jag runt och tänker att det är precis som när jag var här förra gången. Då reste jag ensam och var rädd att gå in i affärer och på innergårdar. Rädd för att någon skulle titta på mig, vilja mig något. Nu går jag ensam och kikar in genom second hand boutikernas skyltfönster medan Anna besöker judiska museet. Jag är trött och irriterad och saknar en riktning för min resa. Korsar torg och hamnar plötsligt där jag gick tio minuter tidigare.Lägger mig slutligen på rygg i en park och tittar rakt upp i himlen. Där är allt precis som hemma.

Det regnar alltid i dokumentärer

2010-07-01T08:15:00.005+02:00

Det regnar alltid i dokumentärer var det någon som sa. Jag tror det var en kille som jobbade på Ekot. Han tyckte helt enkelt att det gick för långsamt, att det alltid skulle droppa från någon kran, att man alltid sparade alla humanden. På ekot var det mer raka puckar, rätt in i krysset och ingen som svamlade.
Själv lever jag på mina tillkortakommanden, mina felsägningar och mina brister.
Det är en produktion jag är grymt stolt över.
Nu tar jag sommarlov. Först Mariatorget några dagar, sedan Berlin, sedan Öland.
Kanske blir det lite sommartexter här, kanske inte. Vi får se.
Ha en skön sommar

Pingpong

2010-06-29T16:44:00.002+02:00

Jugoslavisk idrottsman:
Dragutin Surbek. Bordtennis

Made in Yugoslavia

2010-06-22T19:04:00.007+02:00

Titeln är missvisande. Jugoslavien tillhörde aldrig öst . De var något annat. Minns det där pappa sade om Tito, att han trots allt visat enormt curage som vågade bryta med Stalin. Det där vet jag inget om tänker jag. Jag vet överhuvudtaget väldigt lite om mitt andra hemland, landet som inte längre finns. Made in Jugoslavia, jeddan, dva. Jag kan bara räkna till två och jag vet inte ens om jag nu ska skriva "räkna till två på kroatiska eller serbokroatiska." Jag borde ta reda på det, men jag kommer aldrig dit. Jag saknar drivkraft, känslan av nödvändighet, kort sagt intresset.
Det är ett mycket svårt språk att lära sade pappa en gång. Det var en sommar,vi var på Öland, mina föräldrars sommarhus. Pappa hade fyllt sextio och haft sin första infarkt. Han tog promenader varje dag och tränade kroppen genom att slå med gräset med lien och döda huggormar med ett rött spett nere vid muren.
Vad det var som var så svårt minns jag inte nu, det var något med verbformerna tror jag.
Han borde hursomhelst ha lärt mig språket när jag var liten. Istället sade han att hans landsmän var hopplösa. "Man kommer dit en sommar och då håller dom på med ett vägarbete, man kommer dit nästa sommar igen och då håller dom fortfarande på med samma vägarbete. Dom måste ha piskan hängande över sig, annars får dom inget gjort ." Det enda han verkade tycka om med sitt hemland var maten. Varje sommar i juni åt han ung färsk lök med kallt sidfläsk och bröd.
Det gör jag också.

Pussel

2010-06-22T15:42:00.003+02:00

Jag samlar på pussel från föredetta Jugoslavien. Nu har jag tre stycken. Ett av dom föreställer staden Mostar. Det är omöjligt att säga när bilden är tagen och på kartongen står inget årtal. Ändå får jag en känsla av sextio eller sjuttiotal. Det är något med färgerna, de känns lite nötta, som om någon har skrapat på dom mycket lätt med ett tunt, tunt sandpapper
Människor syns som fläckar på stadens berömda bro,och i vattnet nedanför avtecknar sig en röd kajak. Om det är en man eller kvinna som paddlar går inte att se.
Jag hittade pusslet på Myrorna en vårdag 2008. På kartongen har någon skrivit:
"Obs! Några bitar saknas." Jag undrar vilka?

2010-06-20T20:23:00.000+02:00

Förvånad

2010-06-20T19:27:00.009+02:00

Tåget bromsar in . En mansröst i högtalarna uppmanar oss att gå av. Jag lämnar min väska i kupén och ställer mig på perrongen och röker, ser hur en del av de uniformerade männen kör in metallstegar under vagnarna och kryper in. Andra kliver ombord med schäferhundar i svart koppel. Himlen är blå, solen letar sig genom sprickorna i perrongtaket. På några minuter är det över och jag och de andra passagerarna får kliva ombord igen.
På trappsteget möter jag en av de uniformerade männen, vi tittar på varandra ett kort ögonblick, jag mumlar ett guten tag och han höjer det ena ögonbrynet och ser på mig liksom förvånat. Ett ögonblick känns det som han ska stanna upp mitt i rörelsen, men han fortsätter förbi mig ner på perrongen där han ger lokföraren en signal med handen att tåget kan lämna stationen.
Jag står i vagnsgången och ser min spegelbild i fönstret. Jag är klädd i en blå annorack. Har inte rakat mig på flera veckor och håret är stripigt och otvättat. Precis som spegelbilden känner jag mig plötsligt genomskinlig och onåbar, som om den uniformerade mannen bara gått rakt genom mig utan att lämna ett endaste spår. Och som om jag inte lämnat ett enda spår i honom.
I kupén ligger min resväska upp och ned. Allt innehåll utspritt över golvet. Kalsonger smutsiga strumpor, ett tomt anteckningsblock och den vita lappen med en hälsning från en av killarna jag träffade den där kvällen i Östberlin. "I love east germany" står det skrivet och meningen avslutas med ett hjärta. Jag slänger tillbaka allt i väskan, drar igen blixtlåset och sätter mig. Det är juli 1988 och mycket varmt. Fläkten har slutat fungera. Jag är på väg hem.

2010-06-20T08:57:00.002+02:00

Glest

2010-06-19T16:36:00.003+02:00

Det är glest med människor i norra hammarby omådet. Jag fotograferar ett öppet fönster, blommor, en pojkes ben när han springer förbi. Det är kronprinsessbröllopp och himlen mörknar. En helikopter står stilla och surrar högt ovanför lyftkranarna på andra sidan vattnet. Och affischen med den försvunna flickan är borta.

Right side

2010-06-19T11:39:00.011+02:00

På Öland, i ett lågt byggt trähus med stora fönster och en röd soffa ligger en bit av berlinmuren på fönsterbrädan.Det var pappa som fick den av en kollega något år innan han dog. Tagen ur sitt sammanhang är den bara en spraymålad bit betong i ett hus någonstans på en långsmal ö i ett land som inte varit inblandat i krig på snart tvåhundra år.
När jag för några år sen besökte Jürmala , den klassiska estniska bad och kurorten såg jag en kvinna stå och sälja krimskrams på gågatan utanför en av ortens många restauranter och barer
Bakom henne, mellan träden såg jag hus byggda i trä med tinnar och torn. Det var vackert och pittoreskt, en rest av gammal tid. På gågatan var det annorlunda, lite som en vilda västern stad, som om husen var kulisser och när som helst skulle plockas ned och flyttas till en annan del av landet. Jag böjer mig ned över bordet och tittar på sakerna hon säljer.En ryska med tonat hår och höga klackar stannar upp ett ögonblick bredvid mig, men går sedan vidare. En doft av hallon följer henne i spåren.
På bordet ligger ett myller av saker. Ett foto på Mao, vykort från Östtyskland, en litet byst föreställande Stalin. "Nu har diktatorerna blivit turist kitch" säger min kollega. Hon och jag är där för att gör kulturradio för P1.
En dag senarei en annan stad träffar vi en poet. Han heter Gintaras och säger; "You were born on the right side of the sea."

Var

2010-06-19T11:21:00.006+02:00

Ibland är man ensam om det man ser. Som nu. Ett öde torg. Tusentals stolar med röda ryggar, ett tevetorn som reser sig metalliskt mot himlen. Jag röker det östtyska cigarettmärket Club. Filtret är gulblekt, sitter löst och smakar skumgummi. Klockan är sju på morgonen och jag borde inte resa ensam. Borde inte ens vara här.
Borde vara någon annan stans men var ligger det?

Koo

2010-06-19T09:25:00.003+02:00

Varje kväll efter middagen brukade pappa äta en sked med apelsinmarmelad . Den enda marmelad han tyckte om var Koo marmelad.
Koo marmelad tillverkades i Sydafrika och eftersom Sverige bojkottade aphartheidregimen därborta kan det inte ha varit många svenskar som åt av den. Bara pappa och han var inte ens svensk. Han var exiljugoslav, kroat, född i staden Osijek i kastanjernas månad, oktober 1914

Norrland

2010-06-18T23:15:00.004+02:00

En helt annan taxi chaufför kör mig till Dramatiska Institutet.Det är på hösten 1996, min mamma har varit död i två månader och regnet faller och jag är trött och blundar medan bilen kör genom ett grått och avslaget Stockholm
Taxi chauffören börjar prata om kriget i Jugoslavien, jag säger att det är så förbannat svårt att förstå, berättar något om radiodokumentären jag gjort om min pappa och mig. Chauffören som har mörkt axellångt hår vänder sig mot mig och berättar om en resa han gjorde med sina föräldrar till norra Norrland i slutet på sextiotalet
" Jag var bara åtta år gammal. Vi körde en Volvo Amazon, det var vitt nästan överallt och plötsligt bromsade pappa in."
Någon hade satt upp stora skyltar vid vägkanten berättar han.
På skyltarna stod skrivit med stora svarta bokstäver: Varning för sameuppror!
" Där vände vi och åkte tillbaka"

Invalid

2010-06-18T16:17:00.010+02:00

Det är när jag börjar intervjua taxichauffören om hans mamma som historien mörknar. Vi befinner oss i min lägenhet på Ölandsgatan. Jag sitter i soffan och han sitter bredvid, lite framåtlutad, som om han plötsligt fått ont i magen. Sen berättar han att hans mamma gifte om sig när pappan dog, att han fick halvsyskon och att de långt senare började bråka med varandra. " Du är inte mitt riktiga syskon, du är bara halvsyskon, såna grejer skrek vi till varandra." Han tystnar ett ögonblick och fimpar cigaretten. Lyfter blicken mot taket som om han försöker undvika ögonkontakt
"Jag kan inte förlåta min mamma att hon gifte om sig.Det går inte"
"Varför då?" frågar jag försiktigt med mikrofonen hängande i luften mellan oss.
"För att hon gjorde invalider av oss allihopa"

Grön

2010-06-18T11:06:00.004+02:00

Det är gröna tapeter i hotellkorridoren. Kvinnan i receptionen har stora gröna glasögon och frågar varifrån jag kommer. Jag svarar på den tyska min pappa lärt mig varje morgon vid frukostbordet. Ich komme aus Scheweden . Han brukar säga att tyska är ett språk för framtiden. Nu sitter jag i ett litet mörkt hotellrum på tredje våningen . Från fönstret ser jag ut över en grå bakgård. En vägg av cement som sträcker sig mot himlen där en helikopter snurrar varv efter varv.

Finger

2010-06-18T08:48:00.003+02:00

En gång är marskalk Tito på sverigebesök. Vi sitter i soffan och tittar på Rapport. När Tito klivit ur limouisnen drämmer chauffören igen dörren. Reportern säger att Tito klämde lillfingret men inte visade en min. Den där mannen är gjord av stål säger pappa och jag tänker på hur det måste vara där borta i Jugoslavien.

Gordan

2010-06-16T15:09:00.000+02:00

Morbror Cedo log ofta och hade med sig presenter från Jugoslavien varje gång han kom på besök. En röd tankbil till mig och skivor från Jugoton till pappa. Cedo var ekonom i Zagreb och hade en son som hette Gordan. Hur kan man döpa någon till Gordan sa pappa när brodern åkt hem. Han tyckte namnet var fruktansvärt. Skivorna från Jugoton spelade han aldrig. De blev stående i den gröna skivbacken intill vardagsrumsfönstret.

Riva

2010-06-14T15:03:00.002+02:00

Jag letade förgäves efter litteratur om Jugoslavien på stadsbiblioteket. "Folk kom in här och rev sönder böckerna, vi var tvungna att gömma dom i de sk bananrummen" sade den långa, smala kvinnan bakom disken och visade mig till en dörr längst ner i läsesalen. Hon låste upp och tände en lampa. På hyllor stod travar med böcker. Jag lånade tre stycken och tog tunnelbanan hem. Röda linjen.

Lianka

2010-06-13T09:29:00.002+02:00

Varje vecka gick min farbror Cedo med mat till sin pappa i fånglägret utanför Zagreb. En dag var pappan försvunnen. Bara vigselringen fanns kvar. Cedo frågade lägerkommendanten vad som hänt men fick inget svar.
Jag har den gula ringen i en blå ask av metall på mitt skrivbord. Det är en fet ring som halkar runt, runt på mitt tunna finger. På ringens insida står ett namn ingraverat: Lianka.

Går

2010-06-13T09:27:00.001+02:00

Du skrattar inte bara som en kroat sa taxichauffören och bromsade in framför porten på Ölandsgatan. Du går som en också.

Fotografi

2010-06-12T12:11:00.002+02:00

I en kartong hittar jag gamla fotografier. Einreise för bürger står det på en skylt. Vi befinner oss i en transithall mellan öst och väst. En man i grå keps och ljust brun mocka jacka står några meter framför mig. Väggarna är täckta av gult kakel.

Det är långt till Brela

2010-06-12T09:10:00.003+02:00

Pappa sjöng " det är långt till Brela. Det var det också. Tog fem dagar med bil. Min syster satt bredvid mig i baksätet. Hon kallades Lenaråttan och blev vansinnig när jag petade mig i näsan. Vi stannade till vid en mataffär någonstans i Österrike. Det var morgon och hela affären stank av färskt wienerbröd och bananer. Jag kräktes precis utanför entrén och fick åksjuketabletter av mamma. Postafén.

Skoputsaren

2010-06-11T15:58:00.001+02:00

Skoputsaren saknade ben och satt hopkurad på en pall bara några meter från hotellet. Jag plåtade honom när han tittade åt ett annat håll. När han hörde klicket vände han sig mot mig, jag skyndade över gatan och började springa, som om jag gjort något fruktansvärt.

1987

2010-06-11T13:14:00.000+02:00

Berlin. 1987. Jag var över på östra sidan, bjöd två killar på cigg i en park bredvid Under den linden. tusen röda stolar stod uppställda på Alexanderplats. Vi blev aspackade och sjöng Bob Dylan. Jag låg raklång på en vit Trabant. En av killarna sa att hans farsa var frisör. Sen var jag tvungen att spy bakom några buskar. När jag kom tillbaka var killarna borta. Sex minuter i midnatt var jag över på den västra sidan.

Dröm

2010-06-11T12:44:00.004+02:00

Drömde att jag var i DDR i natt. Jag satt i en bil, jag var på ett specialuppdrag, men något gick snett. Människor var besvikna på mig. En kompis kom fram och sa att jag måste sluta dölja saker.

Beate

2010-06-11T12:44:00.003+02:00

Jag promenerade förbi Tiergarten, stannade framför en tjej som stod utanför Beate Uses sex shop och sjöng. Hon hade inga tänder och jag låtsades lyssna fast jag mest var intresserad av skyltfönstret bakom. Det var en märklig samling saker som låg därinne. Dildos, uppblåsbara dockor, tidningar, videofilmer, dräkter i gummi. Ett helt litet köpcentrum. Jag la några pfennig i den tandlösa tjejens hand och gick vidare.

Lost in ost

2010-06-11T12:40:00.006+02:00

Ett tag framöver kommer jag koncentrera mig på en ny serie små texter här på Bloggen. De började som statusuppdateringar på Facebook. Man får se dom mer som skisser än färdiga texter, något pågående som leder någonstans, vart vet jag ej. Alla handlar de om länder, platser, människor ( delvis i alla fall) som inte längre finns. De handlar om tiden före murens fall, när Europa och världen var delat i två hälfter och en järnridå skiljde dom åt. Jag lägger ut dom i en något ostrukturerad form, men tänker mig att de i slutänden kommer hänga ihop, bli som en karta. Om jag nu kommer så långt...

4 maj 2010

2010-05-05T17:05:00.003+02:00

Solsken. Löpsedeln med den döda nittonåringen på Södermalm. Bussar. Människor på långt avstånd. Nu har busken bakom återvinningstationen slagit ut i gult. Jag hade en sådan buske på min tomt när jag var liten, men jag glömmer alltid vad de heter.
En man mekar med sin röda bil, en kvinna joggar i svarta åtsittande träningsbyxor. Ett par med barnvagn, en cykel med små blommor målade över hela ramen.
Två små fönster öppna högst upp i parkeringshuset.
Bilden med den försvunna kvinna hänger fortfarande kvar.

Sport och sorg

2010-05-05T17:02:00.001+02:00

Så här kan ett förslag till en radiodokumentär se ut:

En hundradels sekund

Förslag till en kort radiodokumentär

Sommaren 1996 insjuknade min mamma i cancer. Hon låg i rum nummer 18 på akademiska sjukhuset i Uppsala. Det var en het månad och varje varje gång jag gick genom sjukhus korridoren hörde jag ljudet från säkert tio teveapparater. Applåder, upprörda rop, glädjetjut, sorl. Välkända teveröster kastade sig ut från de olika patientrummen på våning 10.Det var sommar OS i Atlanta. Carl Lewis, Michael Johnson vann. Sven Nylander gjorde sitt livs lopp, men kom som vanligt fyra. Patrik Sjöberg stod över på grund av sjukdom, men Sverige fick en ny hjälte. Ludmila Engvist rusade över mållinjen som guldmedaljör allt medan min mammas sjukdoms förlopp accelererade med en fruktansvärd hastighet. Kroppen hade ingen chans, huden gulnade och kvinnan i sängen bredvid ropade en morgon att hon såg smörpaket i taket. Varje halvtimme kom en sköterska och tittade till min mamma. En av dom kände jag nästan genast igen. Vi hade spelat i samma tennisklubb.
Varje dag tog jag en promenad i stadsparken för att vila huvudet. Mammor låg i gräset bredvid sina barnvagnar och på Studenterans grusbanor såg jag plötsligt min gamle högstadiekompis Tomas träna ett gäng knattar i grundslag. Min mamma tränade också. Hon hade en affish på väggen med teckningar på en man som låg i en sjukhus säng och tränade sina muskler. Mamma tränade sina tår. De rörde sig som små djur under täcket.
Det här är en djupt allvarlig och milt humoristisk berättelse om rekordlopp och sjukdomsförlopp. Om liv, sorg och sport i ett möte på Akademiska sjukhuset i Uppsala sommaren 1996

Längd: 15 minuter

Önskar jag kunde skriva som Aspenström

2010-04-23T14:53:00.005+02:00

Det är något med alla dessa debatter i tidningarna. De är så arga hela tiden. De slår varandra så snyggt, de avfärdar så elegant.
Debatten är en konstform antar jag. Litterärt dräpande.
Allt kan bli konst.
Så även detta?
Nej då. Det här är bara några ord, i alla hast
skrivna
medan solen stryker utmed fönsterkarmen som en gammal katt.

Kvalitetssäkring

2010-04-22T10:24:00.005+02:00

Nu har jag samlat alla bloggar i en hög på golvet. Nu skulle jag behöva någon som kvalitetssäkrade dom. Några av dom i alla fall. Kanske hundra eller i alla fall femtio. Tänkte jag skulle samla dem i en bok, men jag är en dålig samlare av mitt eget material. Mycket bättre på att kasta.

En dag i ett liv

2010-04-21T18:07:00.009+02:00

Jag läser i tidningen att Iggy Pop fyller år idag. Det snöar ute. Jag är allergisk och trött. Somnar mitt på dagen och drömmer om Naturhistoriska Riksmuséet. Jag är instängd med dinosaurier i ett vitt rum. En räv springer över en grön matta, min pappa pratar men inga ord kommer ur hans mun. Sen sitter jag på ett flygplan. Vi ska landa i havet. Min pappa ligger nu naken på sätet intill. Han är mycket liten. När planet nuddar vattenytan är jag tillbaka på muséet. Räven står bredvid mig med svart koppel runt halsen. Jag vaknar och går runt en stund i lägenheten. Tittar på snön som faller.
Tänker på att jag aldrig riktigt gillat Iggy Pop.

Läsarundersökning

2010-04-21T18:06:00.003+02:00

Ni som läser min blogg.
Räck upp en hand.

Nu!

Tegelviksgatan 20 april 2010

2010-04-21T12:44:00.004+02:00

Solsken. Tussilago i gräset bakom sopcontainern. En garageport öppnas, en svart bil svänger ut och porten stängs. Jag filmar fåglar på ett tak och en slänt med blåsippor. Jag följer ett flygplanssträck på himlen.Kioskägaren bär in varor genom en dörr, på löpsedeln säger Magnus Hedman att han ska berätta allt.A4 lappen hänger kvar, men jag hittar inte längre någon Facebook sida om Titti. Inget annat heller . Det som finns är det som stod där för tre veckor sedan också. Om hon återfunnits borde det ju ha stått i tidingen och lappen borde varit borta.
Två cyklar utanför Busslinks kontor. Kall blåst.

Den tysta boken

2010-04-20T16:30:00.004+02:00

Mitt bokprojekt på nätet! Nu finns förutom Facebooksidan Jag sjunger tyst även ett forum där man kan skriva sina dagdrömmar och fantasier helt anonymt.Tipsa alla ni känner om denna sida, lägg gärna upp den på era egna hemsidor. Och skriv! Det kan vara korta historier( en mening räcker långt ibland ), det kan vara långa.
http://entystbok.forum24.se

I morse blev jag beatpoet...

2010-04-17T12:33:00.010+02:00

P S

Dina snabba stavelser
ditt åderbrock
bland orden
dina
glänsande stövlar
Jag är för gammal för självbiografier
av din sort
Jag tappar
fotfästet
Kvällsljuset slocknar i
duralexglaset
Jag är bara en vanlig kille
på Bondegatan 31
6 trappor upp
med solljuset som en propeller i huvudet
Och Allen G är död
och Amerika vaknar inte mer och
bokstäverna räcker aldrig till för det jag ville
säga
Och vinden blåser bort över gatan och hela
himlen flyger omkring
i huvudet
på killen som delar ut tidningar längs
loftgången
Jag kan se hur han riktigt susar fram
därinne
Jag tror han lyssnar på dig

Tyst bok

2010-04-11T09:50:00.008+02:00

I fönstret på andra sidan gatan står en naken man. Det var inte meningen att jag skulle se honom, det bara hände. Jag gick fram för att vattna blomman i mitt vardagsrumsfönster och såg honom vända sig om . Persiennerna var halvt neddragna så jag såg aldrig ansiktet, bara bakdelen av kroppen. Sen försvann han
och jag satte mig vid frukostgröten igen.
Jag gör en radiodokumentär som handlar om tysta världar. Jag skulle vilja göra en bok också . En samling historier ur det tysta, berättelser från våra parallella liv, drömmar på ljusa dagen. Läser du den här bloggen och vill berätta något, det kan vara en mening, det kan vara en kort berättelse, något vardagligt eller något skamligt och svårt. Skicka till mig. Går fint att vara anonym. Då skriver man till min adress
Bondegatan 31 116 33 Sthlm. Annars mejla mig på richard@richarddinter.com eller lägg upp som kommentar här. Och även om du som läser detta inte har något som du vill berätta kanske du känner någon.

Tegelviksgatan 10 april 2010

2010-04-10T20:30:00.005+02:00

En svensexa. En man utklädd till vit nallebjörn kramar två förbipasserande barn. A4 pappret hänger kvar på fasaden intill kvartersbutiken. Bilar. Bussar. Ett par med barnvagn. Påskfjädrar kvar i fönstret jag filmade för en vecka sedan.
En tom röd lyftkran. En hel rad med blindfönster. En mås på himlen, en man som joggar. Fukt i luften, men inget regn.