Filmskola

Jag går just nu min egen filmskola. Igår såg jag två filmer
Black snow av den kinesiske regissören Xie Fei.
Diary for my children av ungerske regissören Marta Mescaros

Det finns ju ett väldigt, väldigt stort antal filmer som aldrig kommer till Sverige. En del av dom kan man hitta här:

http://www.secondrundvd.com/

Gott nytt år från kultursnobben

Jag är kultursnobb. Jag vet redan innan den senaste svenska deckarserien på SVT börjar att den kommer att vara urusel .Bara idén att göra ännu en deckarserie är helt fantasilös. Liksom att landets största morgontidning inför seriestarten har ett flera sidor långt reportage om inspelningen. Varför ska jag slösa min tid på de där grejerna när det till exempel finns ett dvd alternativ där man kan vila länge på huvudrollsinnehavaren Alec Guiness ansikte fast han inte säger ett enda ord. Alternativt se om Dekalogen och glömma att det finns en kamera där som filmar. Eller sitta och garva åt fåret Shaun med dottern och längta efter långfilmen
(vi kommer att gå på premiären utklädda i fårskinn).
I vår hoppas jag kunna göra färdigt min dokumentärfilm om mig och min tyske halvbror och jag hoppas också kunna skriva färdigt manuset till en spelfilm vi söker pengar till och som har arbetsnamnet Couchsurfing.

Här några personliga upplevelser från förra året:

Musik
Bill Callahan.Inte allt är bra, men det finns många fina saker.
Love Language.Till exempel låtarna Graycourt och Providence
In the Aeroplane over the sea med Neutral Milk Hotell var fin den också liksom Sleeping in our clothes med Musee Mechanique,Moondogs Do your thing, Summerhaze parade med Adrian Crawey, New York I love you but your bringing me down med LCD Soundsystem och säkert mycket mer som jag inte kommer på just nu.
Text
Romanen om Olof.
Karl Ove Knausgårds Min kamp 1.
Blod Eld Död av Jon Jefferson Klingberg och Ika Johannesson .
De välvilliga av Jonathan Littel. Har fortfarande några sidor kvar, men tar med den ändå.
Just kids av Patti Smith. Tror jag läste den i år i alla fall men blir plötsligt osäker, alla år ramlar ju liksom in i varandra nuförtiden.
Nina Hemmingssons första, Jag är din flickvän nu.
Film
Tack vare min producent Freddy Olsson har jag bland annat kunnat se en bra dokumentärfilm om Lsd kallad The Substance - Albert Hofmann's LSD.
Filmen är gjord av Martin Witz.
En annan fin film var kroatiska Marija´s Own av Zelkja Sukova.
Försök också få tag i filmen Verano/summer av den Chilenske regissören José Louis Torres.
Slutligen så hade jag en idé att se om ( eftersom jag missade så mycket när den gick i teve) Six feet under. Men jag är för mesig. Jag pallar inte de där dödsfallen i början utan sitter skräckslagen i soffan och vågar inte titta.
Då ser jag hellre Fåret Shaun.
Gott nytt

Bill och Joakim

Jag har hittat Bill Callahan. Jag hittade honom tack vare min vän Joakim. Bill Callahan har det där exakta uttrycket. Även när han sjunger om en vag känsla eller någonting svårbegripligt som en konstig dröm är han exakt.
Jag är glad att jag hittade Bill och jag är glad att jag har Joakim. Här en en länk till
Bill:

http://www.youtube.com/watch?v=--tb6nc5l_4

Lyssna

Jag sitter i hjärtat av facebook och saknar ett mysterium.
Jag har en dröm.
I den drömmen samlas en hemlig grupp av människor i en lägenhet för att tysta och under flera timmar sitta och lyssna av gamla telefonsvarare som en magisk ritual.
I mitt lilla kontor har jag några upphittade telefonsvarare. Av någon anledning har en av dessa även spelat in ett helt telefonsamtal mellan en man och en kvinna. Det handlar om motordelar. Han försöker förklara vad han behöver, hon försöker förstå. I bakgrunden brusar eterrymden.

Årets tack

Så här i slutet av året brukar jag tacka. Jag tackar nu alltså I på SVT för att han helt omedvetet lärde mig att ta ännu ett steg längre bort från det tillrättalagda och räddhågsna, Y på Sveriges Radio för brevet där hon skrev att de inte visste om de vill satsa på ännu ett program med mig själv i förgrunden och fick mig att verkligen förstå att det finns annat att göra än ett serva Sveriges Radio med program, Anna för allt fint hon sa den 17 december och mycket mycket mer, Lennart för hans staty i naturlig storlek av Pete Sampras i mottagningsrummet på Stureplan , Bengt för att vi fick honom till granne och för att jag fick återuppliva en gammal vänskap, Albin för hans samarbetsförmåga och sätt att filma,min tyska halvbror Peter för våra diskussioner om hur farfar skulle komma gående längs stenmuren i Modrus ,Jocke för styrkan och alla roliga mess, Sonja för att hon är sig själv hela vägen och mycket mer, Barbro för att hon är den bästa av svärmödrar,Selma för att hon jobbig men ändå på sitt eget sätt en riktig dramaqueen, Katarina för att hon visade mod, Johan för hans intensitet, Pierre för alla våra morgonfikor, Jon för Blod Eld Död och Freddy för att han är en så kreativ producent och vän och dessutom fick mig att skriva mitt första filmmanus. När samarbeten funkar är det bland det bästa som finns. Liksom att få nya vänner. Att plötsligt stå på en bana och spela tennis med sin 83 åriga tandläkare eller äta en vinterlunch med sin granne som man av en ren tillfällighet återknutit kontakten med efter trettiofem långa år. Dessutom gifte jag mig. Det var ett bra avslut på ett märkligt och ibland tungt år.

Tyst

Jag vaknar i en vit våning på Tredje Långgatan och tänker på spöken, vita lakan och min barndomskompis Lars .
Hemma hos honom hade de alltid lakan över möblerna, tjocka lager av gardiner i fönstren.
Det var tyst därinne, som om någon velat dämpa
livet en aning, sopa bort ljuden. Alla viskade utom pappan som aldrig sa någonting.
Livet låter brukar jag tänka och då minns jag alltid Lars
och den tysta pappan med de små ögonen och den kala hjässan.
Många år senare, någon gång i mitten av nittiotalet träffade jag en granne till Lars som berättade hur han en gång såg Lars stå lutad mot husfasaden medan pappan stod bakom med rottingen i högsta hugg. Och att det värsta inte var vad han såg utan bristen på mänskliga ljud, bara rottingen som ven genom luften.

Ordspråk

I den privata skolan kommer man snart sluta med raster och istället införa reklampaus.
Det där skrev jag i morse och tänkte att det räckte. Det räckte inte.
Det är det bästa med bloggen. Man kan gå in och ändra eller fortsätta där tankarna tog slut förra gången. Eller börja på något helt annat. Jag kände nu att jag var tvungen att göra det sistnämnda.
Men tänk hur det var på den tiden det inte fanns suddgummi eller Tipp-Ex eller som nu en knapp som raderar allt man skriver på en sekund. Tänk när man ristade runor. Det måste ha varit överjävligt om man plötsligt blev missnöjd med en runa och var tvungen att börja karva en ny. Först hitta den rätta stenen och sen börja rista på en ny. Jag vet. Det går inte att jämföra tider på det sättet. Tekniken förändrar människor och vårt förhållande till livet.Någon sa att man till exempel kan se på Nietzsches texter att innehållet blir lite annorlunda när han började skriva på maskin. Fast är det verkligen sant, alltså att han började skriva maskin? Fanns det skrivmaskiner på hans tid? Nu börjar jag krångla till det. Jag borde radera och börja om , men jag låter det stå kvar. Och jag lägger till ett sista ordspråk. Som en runa i bloggosfären:
Människor blir nödvändigtvis inte klokare för att dom bloggar

Dö

Människor blir inte snällare bara för att dom dött.

Lästips

De välvilliga av Jonathan Littell.Det är niohundra sidor nazism. Skildrad innifrån. Här är det en av bödlarna som för ordet.
Läs den och skippa alla twittrare ett tag, alla bloggar ( inklusive denna), statusuppdateringar, facebookdebatter.

Learning by doing

Det var sommaren 2004. Vi hyrde ett sommarhus på Runmarö i Stockholms skärgård. Jag hade börjat måla med akryl. Först på papper och sedan på duk. Jag hade alltid trott att jag inte kunde måla. Mina teckningar i skolan blev krokiga, farsan sa att jag saknade den rätta begåvningen. En dag många år senare lärde jag känna en granne i Midsommarkransen. Det visade sig att hon hade hand om galleriet på den lokala biografen. Jag frågade om vem som helst fick ställa ut. När hon nickade bad jag att få ställa mig i kö.
En liten utställning senare stod jag i ett rött litet hus på Runmarö. Det var sommarmorgon och solen hade börjat sila in genom det stora vardagsrumsfönstret
Jag använde bara svart och vitt, jobbade snabbt,helt på intuition och utan någon tydlig idé. Plötsligt anade jag ett hus och någon framför huset. En mansgestalt, en ryggtavla. I nästa ögonblick föll solen in över vardagsrumsgolvet och rätt över tavlan. Överdelen av duken skuggades och underdelen blev soligt ljus. Bilden djupnade. Jag förstod plötsligt vad perspektiv var för något och fyllde den skuggade delen av tavlan med en grå nyans.Horisonten bakom huset syntes med ens oändligt avlägsen.

Kulturpolitik

En liten anteckning efter Idolkväll med Sonja: Anders Borg satt i Idolpubliken och Fredrik Reinfeldt var gäst hos någon som heter Hellenius i Idolpausen. Under själva Idolfinalen pratade programledaren med de två programledarna för ett radioprogram som sände direkt från finalen. Den ena jämförde de två finalisterna genom att säga att Amanda var moderaterna och Robin var socialdemokraterna. Vilken marknadsföringskonst. Och vad tänkte Teve4? Jag vet inte.Jag hejade på Amanda. Jag tyckte hon sjöng som en riktig kvinna. Det fanns något djupt och mörkt därinne i rösten. Någonting farligt sorgligt. Sedan tänkte jag på hennes unga ögon och på alla hennes medtävlare som satt bredvid oss under genrepet. Moa som fladdrade blygt med blicken när min dotter bad henne om en autograf. Olle bakom henne och de andra vars namn jag redan glömt
Är det på riktigt tänkte jag och mindes när jag en gång fick spela finsk piketpolis i ett avsnitt av Rederıet. Jag sprang med dragen revolver medan regnet piskade över inspelningsplatsen och

Fortsättning följer efter reklamen

Östhammar

Vi hyrde en grå bil
och körde genom ett grönt landskap
En cykel stod lutad som ett vykort mot
husväggen
Tvättlinan hängde slak mellan granen och eken
Fotbollen var dåligt pumpad
En kvinna skällde ut sitt barn på
en badplats i Östhammar
Han gömde sig i ett omklädningsrum för herrar

Det var den dagen min dotter tog sina första simtag
Människor låg på filtar som djur
När kvinnan började skrika åt sin
pojke för att han inte vågade simma
blev jag alldeles lugn
Jag gick in i skuggan under träden
och pratade mycket lågt

Det finns ögonblick som
jag tror är livsavgörande
Ett fält som plötsligt öppnar sig i skogen
En hand som sträcks ut i det tysta

Jag går hemåt genom kvällen
Bilen är sedan länge tillbakalämnad
Det snöar
På pojken tänker jag ibland
Ibland inte

Slut

Jag var 25 år och stod utanför
Beate Uses sexshop
i Berlin

Jag gick runt en sjö och pratade in ett brev till en vän

Jag var kär i Sofia som var kär i Magnus
som inte var kär i någon

Jag blev allergisk av det röda klistermärket
som jag fick av
de grönklädda paret som sålde
broschyrer om
det sura regnet utanför Kalmar slott
1977

Jag stod på en skolgård
omgiven av två klasskompisar
och deras pundarfarsa

Jag såg en punkare på Kings road
och köpte en värdelös skateboard
på Harrods

Jag sjöng och pappa ropade falskt
från sitt arbetsrum

Jag minns den första hjärtinfarkten
Sirenerna som trängde sig genom snårskogen
mellan Rälla och Västra Sörby
Hur jag sprang till vägkorset
och vinkade in den vita bilen
på tomten

Jag minns pappas svordomar
och killarna som bar
ut hela sommaren
i mörkret

Jag har aldrig kissat på mig och aldrig
engagerat mig
i någon annan del av världen

När Palme mördades
packade jag min svarta
attaché portfölj och gick till
universitetet som vanligt

Jag såg Hajen på Folkets hus i Borgholm
och vågade inte
gå ut på gräsmattan efteråt

Jag låg med en tjej som alltid ville ha kläderna på
Jag flyttade in hos en vän
som blev galen och började skriva brev till Astrid Lindgren

Jag hånglade en natt med Cattri
Hon dog ett halvår senare
på en färja mellan Stockholm och Finland

Jag har svårt för skrynkliga lakan
och river upp sårskorpor om nätterna

Jag eldade upp mina föräldrars garage
och förfalskade pappas namnteckning
på det första betyget

Jag har en tunn anteckningsbok där jag skrivit
ner mina drömmar
Jag har en mamma
som sa att hon såg något gult under min stol
i sjukhusrummet

Jag har gift mig
och
levt på andra sidan gatan
från min exfru
i åtta månader

Jag träffade min stora kärlek
på nätet för exakt två år sedan

Jag tänder ljuset i min dotters rum
de veckor hon bor hos sin mamma

Jag är 47 år gammal och skriver jag
alldeles för mycket
i den här dikten

Det är dags att sluta med det
Nu

Mysterium. Tankar efter promenaden med Olle

De svenska deckarförfattarna är en del av vår tid. De är, lite på samma sätt som ett annat nutida fenomen, de så kallade humanisterna, berättare av ett slags mysterielösa mysterier. Dessa mysterier blir i deckarna liksom hos humanisterna lösta genom rationellt beteende.
De verkliga mysterierna däremot har ingen lösning och ingen krimininalkomissarie. Och soundtracket är inte skrivet av Björn Ulvaeus.