Tyst

Jag vaknar i en vit våning på Tredje Långgatan och tänker på spöken, vita lakan och min barndomskompis Lars .
Hemma hos honom hade de alltid lakan över möblerna, tjocka lager av gardiner i fönstren.
Det var tyst därinne, som om någon velat dämpa
livet en aning, sopa bort ljuden. Alla viskade utom pappan som aldrig sa någonting.
Livet låter brukar jag tänka och då minns jag alltid Lars
och den tysta pappan med de små ögonen och den kala hjässan.
Många år senare, någon gång i mitten av nittiotalet träffade jag en granne till Lars som berättade hur han en gång såg Lars stå lutad mot husfasaden medan pappan stod bakom med rottingen i högsta hugg. Och att det värsta inte var vad han såg utan bristen på mänskliga ljud, bara rottingen som ven genom luften.