Det var sommaren 2004. Vi hyrde ett sommarhus på Runmarö i Stockholms skärgård. Jag hade börjat måla med akryl. Först på papper och sedan på duk. Jag hade alltid trott att jag inte kunde måla. Mina teckningar i skolan blev krokiga, farsan sa att jag saknade den rätta begåvningen. En dag många år senare lärde jag känna en granne i Midsommarkransen. Det visade sig att hon hade hand om galleriet på den lokala biografen. Jag frågade om vem som helst fick ställa ut. När hon nickade bad jag att få ställa mig i kö.
En liten utställning senare stod jag i ett rött litet hus på Runmarö. Det var sommarmorgon och solen hade börjat sila in genom det stora vardagsrumsfönstret
Jag använde bara svart och vitt, jobbade snabbt,helt på intuition och utan någon tydlig idé. Plötsligt anade jag ett hus och någon framför huset. En mansgestalt, en ryggtavla. I nästa ögonblick föll solen in över vardagsrumsgolvet och rätt över tavlan. Överdelen av duken skuggades och underdelen blev soligt ljus. Bilden djupnade. Jag förstod plötsligt vad perspektiv var för något och fyllde den skuggade delen av tavlan med en grå nyans.Horisonten bakom huset syntes med ens oändligt avlägsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar