Årets tack

Så här i slutet av året brukar jag tacka. Jag tackar nu alltså I på SVT för att han helt omedvetet lärde mig att ta ännu ett steg längre bort från det tillrättalagda och räddhågsna, Y på Sveriges Radio för brevet där hon skrev att de inte visste om de vill satsa på ännu ett program med mig själv i förgrunden och fick mig att verkligen förstå att det finns annat att göra än ett serva Sveriges Radio med program, Anna för allt fint hon sa den 17 december och mycket mycket mer, Lennart för hans staty i naturlig storlek av Pete Sampras i mottagningsrummet på Stureplan , Bengt för att vi fick honom till granne och för att jag fick återuppliva en gammal vänskap, Albin för hans samarbetsförmåga och sätt att filma,min tyska halvbror Peter för våra diskussioner om hur farfar skulle komma gående längs stenmuren i Modrus ,Jocke för styrkan och alla roliga mess, Sonja för att hon är sig själv hela vägen och mycket mer, Barbro för att hon är den bästa av svärmödrar,Selma för att hon jobbig men ändå på sitt eget sätt en riktig dramaqueen, Katarina för att hon visade mod, Johan för hans intensitet, Pierre för alla våra morgonfikor, Jon för Blod Eld Död och Freddy för att han är en så kreativ producent och vän och dessutom fick mig att skriva mitt första filmmanus. När samarbeten funkar är det bland det bästa som finns. Liksom att få nya vänner. Att plötsligt stå på en bana och spela tennis med sin 83 åriga tandläkare eller äta en vinterlunch med sin granne som man av en ren tillfällighet återknutit kontakten med efter trettiofem långa år. Dessutom gifte jag mig. Det var ett bra avslut på ett märkligt och ibland tungt år.